friliftsliv

Min indiska familj och jag som kvinna

Har i Indien lever jag som en dotter i en indisk familj. Varje dag ar livet i familjen en stor del av min vardag och ocksa den plats dar jag som starkast far mota kulturen har. I familjen och i den indiska kulturen, som jag Forsoker anpassa mig till, far jag uppleva hur det ar att vara kvinna. Jag har aldrig varit sa medveten och begransad av mitt kon forut.

MIn indiska familj ar av hog kast men inte speciellt rika. De har tva soner som ar nio och femton ar gamla, bada har fullt upp i skolan infor den stundande examensveckan och i april borjar deras sommarlov. Min indiska mamma jobbar som forskolelarare och min indiska pappa, som har provat pa flera olika arbeten, jobbar nu som kontrollant pa byggarbetsplatser.
Familjen ar underbar och gor allt for att jag ska ma bra och lara mig om Indien. Jag trivs valdigt bra hos dem och kommer sakna dem mycket.

I Indien far jag uppleva hur det ar att vara kvinna i ett land som styrs av man. Jag ar uppvaxt i en kultur som uppmuntrar till individualitet och att gora sina egna val. I Indien ar det kollektiva viktigt och ingen bor sticka ut, speciellt inte en kvinna.

Min indiska mamma stiger upp vid fem-sex tiden varje morgon for att borja matlagning och hushallsarbete. Jag och Jessy rengor golvet. Verktygen som anvands ar en sopkvast tillverkad av gras och utan skaft och en skurhink med kallt vatten och en trasa. For att borsta maste man ga dubbelvikt. For att skura maste man krypa pa alla fyra och anvanda nageln om det ar en flack som inte forsvinner av vattnet. Jag vet inte hur manga ganger min indiska pappa har statt over mig och studerat mitt arbete och fallt samma kommentar: Good exercising for you! For mig ar det ett glasklart exempel pa hur mannen ser pa kvinnans harda arbete i hemmet.

Min vardmamma fragade nar jag skulle fa min mens. Jag stallde mig fragande till varfor hon ville veta men fick forklaringen. Nar mensen kommer maste man tvatta alla klader man anvant, filtarna och kuddoverdraget i sangen och haret. Man far inte ga in i koket eller anvanda nagra av hushallsverktygen och man far inte ga nara hustemplet. Sa dar satt jag med mens och fick ropa pa nagon om jag ville ha ett glas vatten fran koket. Det kandes valdigt obekvamt och det kandes verkligen som om de tyckte jag var smutsig.

Varje dag bar jag samma klader som nastan alla kvinnor i Bangalore har. En lang tunika med luftiga byxor till och en lang sjal som hanger over axlarna. Kladerna tacker allt utom armarna. I vardfamiljen bar jag de traditionella nightes som alla kvinnor har. De ser ut som langa nattlinnen med kort arm. Inte ens for andra kvinnor bor jag visa nagon hud. Sjalen kan jag informera om ar valdigt opraktiskt, den ligger aldrig som den ska och ar alltid i vagen pa jobbet.

Kvinnorna har ar valdigt mana om sitt har och skoter det nogrannt varje dag, Mitt har ar ostyrigt och i dreads nagot som vacker ifragasattande. Min vardmamma sager flera ganger i veckan att nu kan du val klippa av dig det, om du bara inte hade det dar haret skulle du vara fin, jag tycker inte om ditt har, du ser inte bra ut i ditt har... Om alla som forsoker gora nagot annorlunda med sitt har har far sta ut med sadana bearbetningar och overtalningskampanjer sa har jag full forstaelse for att ALLA kvinnor har har langt svart har i en flata pa ryggen! Till och med folk jag inte kanner kommer ofta fram och uttrycker sin asikt om mitt har!

Aven om det ibland kan vara jobbigt att fa indiskarliga kommentarer om vikt, har och utseende ar det samtidigt en erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag ar bara har pa besok, jag kommer aka hem till Sverige och fortsatta bestamma sjalv over mitt liv. Kvinnorna har har inte den mojligheten. Jessys kompis har till exempel behovt be om tillatelse fran sin make att for tva timmar pa lordag ga ut pa shopping sjalv med Jessy. 
Det ar inte konstigt att vi ibland har svart att forsta varandra, jag och Jessy, vi lever i tva olika varldar.